-


Vägskäl

Det kommer en tid
Då det inte längre går att gå vidare.
En enda dag till
så kommer ett hjärtslag bryta balansen så att
jag imploderar,
lämnar kvar endast ett spår
av krossat glas.
Skärvor och blod i en hög på golvet.

Stilla sitter jag
med ryggen mot en röd tegelvägg,
handen på marken
– kritvit, orörd snö och svart asfalt –
och känner kylan bränna mot handflatan.

Jag kan inte svaret på ekvationen.
Hur många dagar (x) som passerar
insjunken i dödsfantasier (y).
Vilka variabler
som anger tiden
innan man blir galen.

Det jag vet
är att gränsen är nådd.
Vartenda andetag
är en kamp att få luften ned i lungorna,
att inte andas tårar på vägen ut.
Ett försök att svälja gråten,
trycka ned den
i halsen,
bakom revbenen.
Le.
Fortsätta le.

Den här vägen har nått sitt slut. Det finns en skiljeväg; höger eller vänster.

Åt höger finns tomma kartor av tabletter, knutna snaror, skitiga rakblad, plastpåsar.
Till vänster finns en fras; "snälla, hjälp mig".

Jag sneglar till vänster. Ser inga utsträckta händer. Ingen att fråga.
Letar öppna dörrar, omvägar, svar.
Men jag ser ingenting.

Ingen stiger ner från himlen
för att rädda mig, hålla min hand,
övertyga mig om att
livet är värt att leva.
Ingen ängel omgiven av ett guldglimrande sken
uppenbarar sig.

När du vänder dig om och börjar gå mot höger är du helt ensam.

Jag går,
skakandes, tårar som börjar rinna över kanten i ögonvrån,
åt höger.




Poetry by kristallkross
Read 669 times
Written on 2013-03-02 at 16:55

dott Save as a bookmark (requires login)
dott Write a comment (requires login)
dott Send as email (requires login)
dott Print text